Samma mamma...

... eller Victor infriar nyårslöften

Derek Zoolander

Victor

/ sebastian

Camp Blogspot reder ut dina frågor och tvivel.

Ave Mjuktuff, kära läsare.

Det är många som ringer in och mailar om olika saker till mjuktuff just nu.
Under mina 2 veckor av konvalescens och isolering i vår lägenhet har jag kunnat rikta mina tankar inåt och lösa universums mysterier. Eftersom jag inte kunnat njuta av Barcelonas rika kulturutbud har jag istället fått njuta kunskapens frukt.


Den mest ställda frågan i nuläget är: Kan man få ett dammsugarfilter att sväva när man torkar det med en hårtork?

Som skjutjärnsjournalist måste man våga ställa de svåra frågorna och mjuktuff har nu svaret:

Detta bör reda ut alla oklarheter i denna fråga.

Langos ser fram emot att svara på fler frågor när hälsan nu återvänt.

Pax Kirchsteiger

Massmedia har stenkoll på mjuktuff!

Men hackare det är lite väl att ta i?

/ sebastian

Roliga människor jag har suttit bakom

Roligare så här blir det inte under en katalanskalektion

Har ni hört att Kukri bjuder på kaffe förresten?

/ sebastian

Sebastian röker ut rasister

När jag idag loggar in på facebook för första gången sen i fredags så möts jag av en uppsjö av kommentarer om SDs inträde i riksdagen. Jag vågar nästan svära på att 95% av samtliga uppdateringar handlar om SD. De övriga 5% lyder ungefär så här "Pillar mig i naveln", eller "Nu tar jag en promenad" ni vet sådana statusuppdateringar som man bara blir glad av att se, sådana som får en att orka leva en dag till. Vad gäller de SD relaterade statusraderna så verkar alla vara missnöjda över att de kom med i riksdagen. Men kom igen alla kan ju inte vara missnöjda över att de kom in. De fick ju ändå nästan 6% eller hur!?

Det är skrämmande att ungefär 6% av mina vänner på facebook måste sitta hemma och gnida sin små rasisthänder och bara gotta sig åt sin vinst. Jag måste få veta vilka ni är och jag måste få veta det nu! Jag tror att jag har lösningen på problemet, eftersom jag har läst en kurs i sannolikhet och statistik på den Kungliga Tekniska Högskolan så kan jag det här med statistik. Om jag nu är vän med 477 själar på facebook så måste det innebära att ungefär 6% av dessa borde ha röstat på SD. Alltså så har jag ungefär 29 vänner som röstade på SD. Fy fan för er. Nedrigt!

Hur ska jag då hitta dessa katter bland hermelinerna? Jag tror att det lättaste sättet att ta reda på detta är helt enkelt att gå in på allas profil och kolla under info och leta efter de som har skrivit "Snuskig, äcklig nazistwannabe" Men det orkar jag ju självklart inte. Istället så tänker avvända en fantastisk metod, som jag själv har kommit på, för att röka ut dem! Den Falkiska hermelinfinnar ekvationen är född!

n= Antalet vänner

fjrä= förbannade-jävla-rasist-äckel ni statistiskt har som vänner.

n/fjrä = SD-talet

Nu när ni har SD-talet så trycker in bara på "All Friends" och börjar räkna. Statistiken kommer att göra så att varje gång ni kommer upp på ert SD-tal så kommer ni att hitta en person som har röstat på SD.

Fantastiskt va!?

Följande personer har med hjälp av den statistiskt obeprövade med moraliskt korrekta Falkiska hermelinfinnar ekvationen dragits fram i ljuset och bör bli bestraffade enl. Saudi Arabisk lag. 

2020-02-25. Bland annat så har Ansvarig utgivares gode vän och förtrogne FK med bestämdhet och med snudd på ilska, uttryckt i smileys, påpekat att hans bättre hälft inte alls delar ovannämnda politiska partis ideologiska synsätt och att därför bör tas bort från ovannämnda lista. Författaren håller kvar vid att metoden är ofelbar utan denna diskrepans endast beror på att inte tillräckligt lång tid har förflutit. Den Sverige demokratiska heden kommer att valla in sina får i fållan i sinom tid.

Tills dess kan vi endast konstatera att: Ungdomens synder kommer ikapp även den snabbaste flyende men vi alla måste till slut stå till svars för nycker i ett ack så förgängligt förflutet.

Jag känner mig illa till mods när jag ser resultatet av min utrensning. Goda vänner som jag har känt sen jag var ett litet barn blandas med nära familjemedlemmar och släktingar. Till och med välutbildade ingenjörer och en kanadensare! 

Ur led är tiden.

Nu börjar det till och med regna i Barcelona...

Hur många SDare har ni bland era vänner? Använd metoden och bli skrämda ni med!

/ sebastian

ps. you can find a english summery here ds.

Kelly Clarkson (Saker som tydligen är olagliga i BCN)

Igår var vi, som vanligt, ute med våra nya trevliga Erasmusvänner. Vill snabbt göra en avstickare och säga att jag hatar ordet "erasmus" (som för er som inte vet det, är ett europeiskt utbyte). Vet inte varför, men det låter som mitt "syjunta-gäng" eller min "bibel-cirkel". I brist på annat låter jag det heta erasmus. Vill ha något tuffare. Nåväl.

Vi satt på en bar på ett av de hundratals torg som finns i stadsdelen Gracia. Precis som alla goda ting (som inte är tre) var uteserveringen tvungen av stänga. Klockan var 01, vilket gör det * att hålla öppet.
Vi fick snabbt idén att göra som alla trediga locals i Gracia gör och sätta oss på marken mitt på torget och idka Botellón (a social activity among Spain’s youth, who gather in public areas to consume alcohol as an alternative to going to a bar or club [Wikipedia]). 

Vi har manskapet och ambitionen, men vad saknas? Något att dricka. Var man än är i Barcelona, finns det ett folkslag man alltid kan lita (beror på hur man tolkar ordet [lita], se nedan) på. Iallafall vad gäller kalla drycker och i vissa fall otillräckligt uppvärmd mat. Det är förstås Pakistanierna som är livräddarna för törstiga strupar. De går ständigt runt på exempelvis stranden och skriker något i stil med "Agua, water, cervesa, beer". Meningar som är kombinationer av olika benämningar på drycker på olika språk. Dessa rop tycks vid en början vara störande, men man vänjer sig. Sen blir det jobbigt igen.
Det lustiga är att vad man än köper för vätska är den alltid kall. Fick det förklarat för oss häromdagen då ett gäng amerikaner berättade varför de kallade pakistaniernas öl för "Sewer-beer" (borde vara *). Det är nämligen så att försäljarna förvarar sexpacken i avloppsbrunnar på något sätt för att hålla dem kylda. Både ni och jag är nu olyckligt vetandes om varför ölen är så kall och mysig. Man kan nog med andra ord inte lita på dem.

Åter till ämnet. Vi behövde öl, så en utvald skara (jag, Sebastian och den nya karaktären Juan) begav sig till hörnet av torget "Plaza del Sol" där vi sett langarna så många gånger förr. Visst satt de där även idag, men denna gång tomhänta. När de tittade in i våra tomma ögonhålor förstod de på en gång. Vi var besvikna och förvirrade, ingen öl? En av herrarna pekade mot en annan i vinröd tröja som gick iväg mot en bakgata. Vi gick snabbt efter för att hinna ifatt mannen som vek av till vänster efter ett kvarter. Försöker han skaka av oss? När vi kommer in på samma gata ser vi mannen igen, låt oss kalla honom Zoahaer. Zoahaer stod utanför en port och höll upp ett finger och skrek "one person". Vi förstod inte först, men en av oss (Juan från Mexiko) gick tillslut ensam fram de 30 metrarna till Zoahaer. De gick in och porten stängdes snabbt igen. Just då såddes ett frö av oro i mig och Sebastian.
Efter bara några minuter vandrar två män med spanskt ursprung mot porten och ställde sig utanför och vaktade. De tittade ständigt runt. Fröet fortsätter att gro. Vi ringer Juan och säger att det är något lurt på gång, civilare utanför, och att han borde gå ut utan ölen.
Polisen ser att vi hänger i hörnet av kvarteret och pillar med mobilerna och en av dem vandrar snart fram till oss och frågar vad vår kompis köper av pakistanierna. Fröet har växt sig till ett skott.
Först låtsades (åtminstone jag, Sebastian behöver inte, han ÄR) vara en dum turist, men min perfekta spanska rann ur mig. Polisen sade att om Juan kom ut med något annat än öl så skulle vi fara in på kåken. Han skulle inte köpa något annat än öl, men man vet ju aldrig... Skottet har blivit en fin blomma som praktfullt står och väntar på bättre tider.
De sade även att man inte får köpa öl av pakistanier*. Man får inte heller dricka öl på gatorna*. Det hör inte till ämnet, men man får inte stjäla i det här landet heller*.
Juan kom ut med ett leende på läpparna och ett sexpack öl* under armen. Ett leende som snabbt mattades ut och en famn som lika snabbt blev tom. Aina skrev upp våra namn och lät oss gå med en varning.
De var "jättesnälla", som bara tog vår öl.
Vi avslutade kvällen där. Glädjedödare.

*Olagligt

Virrelito

Adéu Espanya eller kulturell imperialism

Alla som har gått på någon typ av vettig högskolan vet vad en mottagning är och alla som har gått på KTH vet hur en mottagning ska gå till. Kontoret för internationella relationer här nere i Barcelona, låt oss säga så här, har inte gått på en vettig högskolan. De har snarare gått på ett tyskt propagandaläger från 40-talet. Vi har blivit totalt bombade med fakta, nej "fakta" är ett mer korrekt sätt att skriva det. Visste ni tillexempel att Katalanska är det femte mest aktiva språket på wikipedia? Antagligen inte eftersom ingen vet vad som gör ett språk aktivt på wikipedia. En annan helt mind blowing bit av semifakta vi fick nedkörd i halsen under veckan är att katalonierna var bland de första folken som slutade att skriva på latin och gick över till sitt eget skriftspråk. Det ni, smaka lite på den bara. Slutade använda latin och började skriva på sitt eget språk. Stort, genialiskt till och med revolutionerande!

Den absolut roligaste workshopen om kataloniens oslagbara storhet var när vi skulle gå igenom katalansk kultur. Låt oss börja med det skrivna ordet, vår lärare visade upp en diger lista på inte mindre än fyra namn av kända katalanska författare. Varav en bor i staterna och skriver på engelska. Inte illa för ett land, nej förlåt en autonom region, som var bland de första att sluta skriva på latin. Musikavsnittet var ganska tråkigt eftersom vi fick till på youtubeklipp av kataloniens främsta musiker. Låt oss säga att jag inte blev särskilt imponerad eller förvånad att jag inte kände igen ett enda namn. Hur som helst det absolut bästa var filmindustrin. Den är tydligen riktigt het här nere, som exempel fick vi se en bit från Vicky, Cristina Barcelona. "Men vänta" tänker ni, "är inte det en Woody Allen film"? Jo så är det... exakt.

Jag tänker inte ens gå in på deras traditioner så jag nöjer mig med ett citat från vår lärare "They run around, dancing and playing with fire" låter det inte hur kul som helst!?

Efter fem dagar av museumbesök och lektioner fullmatade med propaganda så avrundades veckan med det årliga firandet av den katalanska "nationaldagen". Vilket innebär att stå på ett torg vid triumfbågen, (Varför har de ens en triumfbåge? De har inte vunnit ett krig sen medeltiden) Vifta med katalanska flaggor och lyssna till den katlanska motsvarigheten till Lars Winnerbäck som sjunger om ett fritt katalonien. Missförstå mig rätt nu, jag hade hur kul som helst. Men nationalism har aldrig riktigt varit min grej.

För att summera veckan som har gott skulle jag vilja göra det så här:

Allt som är katalanskt är lite om inte ganska mycket bättre än allt annat. Bara så att ni vet. För att beskriva detta ännu tydligare så har fritt översatt ett stycke ur en katalansk bibel.

"I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: "Katalonien, bli till!" Och Katalonien blev till." Gud såg på sin skapelse och såg att det var gott. Det var den första dagen."

/ sebastian

ps. jag har aldrig gillat den Madridbaserade spanska regeringen mer än vad jag gör nu ds.

Stor konst bör vara knepig

Ibland så hittar man saker som bara gör ens dag så mycket bättre. Dagen kan gå från en halvtaskig bakisdag till att bli en helt okey bakisdag. Som det bör sig i dessa tider så handlar det om politik. När MUF släppte din vallåt så briserade den som en bomb och begreppet "taskig musik" fick en helt ny innebörd. Tills nu.




Det är konst, stor konst! Jag har inte skrattat så mycket sen jag råkade krama ur en toalett rengöringstrasa över Johans tandborste.

/ sebastian

Drömmen om en tysk vän #2

Idag är vi inne på tredje dagen av orientation week och vi har flertalet kandidater till posten som "Klaus". Även om ingen av dem är perfekt för jobbet så har alla sina styrkor och sina svagheter men alla uppfyller grundkravet, att vara tysk. Ikväll så ska vi ha en förfest inför den första Erasmusfesten för året och, nej vänta. För att göra texten lite mer svårläst och för att kunna suga lite mer på förfestämnet så ger jag er en anmärkningsvärd utsvävning ang. Erasmusfesterna. 


Fakta 1. Det finns många Erasmusstudenter här nere på kontinenten
Fakta 2. Få Erasmusstudenter känner någon här nere innan de åker ner.
Fakta 3. Erasmusstudenter har en fabels för att dricka öl
Fakta 4. Det finns minst två olika organisationer vars syfte är oklart men de verkar arra Erasmusfester.


Med dessa fakta tryggt förvarade i era pannben så kan vi fortsätta utläggningen över det anmärkningsvärda i utsvävningen. Idag arrar nämligen båda två av de ovanstående organisationerna varsin Erasmusfest. På samma dag, på olika klubbar. Varför inte sätta sig ner och säga "okey, vi tar tisdag den här veckan så får ni onsdag så byter vi nästa vecka." Fast då kanske de måste snacka med varandra på riktigt om seriösa saker, spanjorer gillar inte att prata om seriösa saker om det inte finns stämplar med i bilden. Att få stämpla en massa papper är varje spanjors våta dröm. Om Påven inte skulle ha fördömt äktenskap mellan människor och saker skulle varje José och Maria redan ha gift sig med en stämpel och köpt upp en svensk pappersfabrik bara för att säkra tillgången på stämpelbart papper. För att sedan avlida av bläckförgiftning, ond bråd död väntar er stämpelälskande spanjorer, sanna mina ord!


Låt oss komma tillbaka till ämnet, tyskar, förfester och drömmar. Under dagens förfest så kommer våra kandidater att utsättas för de mest extrema testerna, allt för att vi ska kunna utröna vem som är den perfekta tysken för vår soffa. Vi ska anordna en audition, en "är du vår Klaus"audition. 


Kanske, men bara kanske kommer vi redan ikväll ha en tysk som sover på våran soffa. Bara gud vet hur det kommer att bli. Håll tummarna för oss!


/ sebastian






  

Aaron Carter (Ät inte otillagade smörgåsar från pakistanier på en bakgata kl 05)

Klockan är runt 11 när jag slår upp ögonen på söndag morgon. Pressar snabbt ihop dem då det känns som om de umgåtts med all världens sandlådor inatt. Jag gör ett till försök att öppna ögonen och försöker utan framgång gnugga ur gruset. Jag ser mig omkring och stirrar upp i ett hål i taket som antagligen går till vinden. En naken glödlampa hänger ner mitt i rummet i en svart sladd. Ser ett halvsunkigt vitrinskåp som fyller ett för övrigt kalt rum med gulnande väggar. På min högra sida, i hörnet av rummet ser jag kudden jag vägrade ligga på inatt. Där i hörnet ser den ut som en leprasjuk övergödd bondkatt. På min vänstra sida fladdrar ett par långa beiga gardiner framför en fransk balkong jag tydligen lät stå öppen. Jag sov inte som en prinsessa den natten. Skulle vara som prinsessan på ärten i sådana fall.

För ovanlighetens skull har faktiskt lampan med artikeln att göra

Finns nog många anledningar till bristen på sömn. En kan vara att gatan utanför ligger några kvarter från Las Ramblas och är den mest högljudda bakgata jag lärt känna. En annan anledning kan vara att jag lade mig på den där madrassen trots vetskapen om att den inte var helt nyköpt. Vaknade ett flertal gånger av att jag gosat ner näsan i den illaluktande sängen. En doft som dessvärre inte kunde döljas av det rena underlakanet.

Ihågkomna fragment som kan beskriva lördagsnatten: Rasmus närvaro får alla att supa sig mot apstadiet, utanför-krog-slagsmål, stå på en liten gata och förväntansfullt dricka öl och inget annat, en av slagsmålskämparna kommer tillbaka med boxninghandskar och handduk över nacken, liten grabb livlös mot en vägg (han klarade sig), slagsmålskämpe får inte bråka och slår aggressivt nävarna mot fasadväggen, varannan person är pakistanier och säljer hälsovådlig bakismat eller öl.

Vi var "ute" till fem på söndag morgon, då resten av gänget råkade ta en taxi hem utan mig. Jag tappade väl bort mig/dem antar jag. Hade några vänner kvar på plats, så vi hängde på gatan och gjorde ingenting ett tag. Sedan bar det av till ett frukosthak som bara låg en pilgrimsfärd bort.
Tillslut lade vi oss runt 08:30. Jag fick sova i detta öde rum hos en vän, vilket jag trodde skulle vara jätteskönt. Det var nog ganska skönt ett tag iallafall.
Hur som helst ber jag att få tacka dig [vän] ödmjukast för att jag fick kinesa i det gudsförgätna rummet.

Med oroliga farhågor om en annalkande sjukdom.
Din vän Victor

Om gårdagens exotiska födelsedagsfirande

Igår fyllde vår amerikanska vän Kelly år, oklart hur gammal hon blev eller om hon verkligen fyllde år. Hur som helst så skulle denna födelsedag firas som en födelsedag som infaller på en lördag bör firas. Vårt lilla kollektiv blev inbjudna till någon slags förfest vid tiorycket. Som det fina folket vi är gjorde vi en storslagen entré någon gång runt klockan elva med våra (observera plural, fint ska det vara) presenter, ett paraply som senare visade sig vara trasigt och någon typ av bok som vi hittade i vår bokhylla.

Väl inne på förfesten fanns det tre regler:

1. Inte prata svenska
2. Inte prata italienska
3. Inte säga "what?"

Eftersom jag både gillar regler och dryckeslekar så gick jag stenhårt in för att följa reglerna med preussisk disciplin. Men efter en sisådär trettiofem sekunder så märkte jag varför de andra inte hade något bekymmer med reglerna. Nästan alla talade spanska med varandra och ordet "what" är inte så vanligt förekommande i spanskan som man kan tro och hoppas på.

Men det är inte förfesten som är det förunderliga med gårdagskvällen och därigenom inte det förunderliga med min text utan själva tyngdpunkten ligger i det som hände efter förfesten. Alltså själva festen, huvudakten för kvällen.

Som ni vid det här laget redan vet så var Rasmus här i helgen och förgyllde vår vardag och eftersom alla, förutom undertecknad, var alldeles för slitna att gå ut och fest på fredagen så skulle vi ta igen det igår, med råge. Taggningen var på topp, vi skulle köra som om det var 1990 igen. Vi skulle inte ens orka gå ur sängen idag. Det skulle bli legendariskt helt enkelt, för att använda ett nött uttryck. När vi hade avklarat förfesten och skulle bege oss ut på stan och att besegra natten frågade vi lite undrande vart vi skulle och svaret blev ett ställe som ingen av oss aldrig hade hört talas om. Men jag är inte den som är den, det kan ju vara hur bra som helst. Jag är ingen expert på Barcelonas uteliv, än. Vi gjorde en strålande sorti och gick glada i hågen mot den väntande klubben. Nu kör vi!

Vi förflyttade oss i lugn takt i Raval för att helt plötsligt hamna i en korsning fylld med folk. Den första tanken som gick igenom mitt huvud var "Jäklar vilken bra klubb det här måste vara när det hänger så här mycket folk utanför" vi nickade nonchalant åt en ointresserad vakt och gick in. Väl inne så slog det obligatoriska rökmolnet mot oss och där var den, klubben. Eller det var ingen klubb, det var en skatearbar med en temperatur på cirkus 150 grader. För första gången började jag känna mig lite frågande, vart har vi hamnat, ska vi bara ta en drink här och dra vidare eller ska vi hänga här hela kvällen? Vi ska nog bara ta en drink hälsa på lite folk och sen dra. Kelly fyller ju faktiskt år idag och det ju lördag. Den kan vi inte spendera på en sunkig skatepub. Vad glad jag hade blivit om vi hade stannat där...

För att snabbt förbättra vårt situation så stövlar Johan fram till baren och beställer redbull och vodka, univeralreceptet för en lyckad kväll. Framtiden såg genast lite ljusare ut och jag började gilla läget. Då kom nästa chock, vi blev tilldelade plastglas och blev uppmanade att hälla över spriten i dem för att "man får ta med sig dem ut då" Då föll allt på plats, folket utanför var inte påväg in till festen de var festen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Inget verkade stämma, vi skulle ju ut ikväll. Ut som ut på krogen inte ut som ut på gatan. Ska vi hänga på gatan, i en korsning, när vi är 25 år gamla och i Barcelona. Jag har inte hängt i ett gatuhörn på det sättet sen jag var 14 om jag ens gjorde det då och hur kul hade jag då? Ska Rasmus spendera sin sista kväll i Barcelona i ett gathörn?

ungefär såhär var det igår

Där stod jag, på en gata, i en korsning med min drink i handen och kände att jag inte hade någon kontroll alls över läget, jag stod och tittade på när killar som var höga på lim slogs och pakistanier som sålde bärs, medan alla mina förhoppningar för kvällen sakta grusades och sjönk bort.

Vart är jag, vem är jag och hur upplever jag min situation?

/sebastian

Bloggmus har anlänt till Camp Bloggmus

Hej hej hallå!

Detta är dagen, dagen då bloggmus.blogspot.com fått besök av gästbloggaren, självaste Bloggmus, the one and only!

Ca kl 12.00 traskade jag in i  Cribs-lyan, lika fantastiskt som man såg det på den vid det här laget redan intenetkända filmklippet. Redan från början blir jag förvirrad av allt intern mellan blogg-maffian men försöker fånga upp så mycket intryck som möjligt. Efter detta varma välkomnande följer tunnelbanafärder i obiligatoriska solglasögon och [*super-c00l*SWE]-kepsar, inspelande av baywatchfilmer, utkastning från diverse strandklubbar m.m. Och detta på endast ett par timmar. En helt vanlig dag i Barka alltså!



Känslomässigt kastas mellan moraliska dilemman (=beef mellan mjuk-tuff killarna), skratt (som ofta hänger ihop med de moraliska dilemman), ångest (som också ofta hänger ihop med de moraliska dilemman) och glädje (detta hänger faktiskt bara ibland ihop med de moraliska dilemman).




(Som vanligt har bilden ingenting med texten att göra)

Detta är en fantastisk stad kombinerat ett atmosfärfyllt, förväntansfullt och välkomnande sällskap, jag rekommenderar alla er som läser att skriva upp er på den långa men inte omöjliga VIP-listan som krävs för att komma in till detta exklusiva CRIB!

Bloggmus signing off

Livstecken

Idag tänker jag inte skriva något, ingenting alls faktiskt. Inte lägga upp några bilder från våra storslagna äventyr heller. Idag har jag ingen som helst inspiration. ingenting.

Men frukta icke! Imorgon kommer vår första gäst från moderlandet. Då kanske, men bara kanske det bjuds på en gästbloggning. Det skulle inte sitta helt fel eller hur? Vem det är får ni reda på imorgon.

/ sebastian

Om sakernas natur

Idag är en speciell dag, en stor dag jag som jag vet att vi alla kommer att glömma innan veckan är slut. Idag har vi tagit ledigt från oss själva. Vilket betyder att vi har rast, vila på stället. Kalla det sabbat, vilodagen eller vad du vill så länge du förstår vad vi genomlider. Idag har vi inte gjort något alls, förutom att vi har gjort vår medborgerliga plikt och gått och röstat men det är inte ju inte så märkvärdigt det får ju alla göra. Nej jag vet att barnen i Somalia inte få gå och rösta. Men det är ju inte så kostigt de är ju inte ens valår där nere än. Sen vill jag även passa på att klargöra att jag inte tycker barn ska få rösta heller, det kan lätt leda till att folk med starka åsikter skaffar en massa barn som de kan övertyga att just deras politiska åsikter är de rätta. Att föröka sig för ett sådant primitivt och självuppfyllande syftet är tråkigt och elakt mot de små liven. Att tvinga på stackars barn sin egen världsbild utan deras godkännande. Hur kan världen se mellan fingrarna när barn över hela landet, just i detta nu, inpräntas deras föräldrars värderingar? Borde inte somaliska barnen sova vid det här laget. Herre gud klockan är ju jättemycket där borta i Afrika och här håller en hel nations föräldrar sina barn vakna med tråkig lokalpolitik.

Du har sjunkit i mina ögon Somalia, hålla på att indoktrinera barn så här dags. När det inte ens är valår! Vuxna människor, klipp er och skaffa en gummibåt eller något och låt barnen vara barn. Nedrigt Somalia!

Gör inte samma misstag som dina föräldrar!

Efter en heldags siesta så är det lätt hänt att jag blir lite uttråkad. Bara lite men tillräckligt mycket för att börja gå fram och tillbaka i lägenheten som en skadeskjuten iller. När jag har gjort det ett tag så inser jag att det inte alls är lika roligt som jag tänkte mig från början utan att det är ganska meningslöst. Eftersom inget har ändrats när jag kommer tillbaka till stället där jag började, Johan klickar fortfarande lika förbrilt på musen och Victor tittar fortfarande på samma Youtubeklipp. Vad kan jag hitta på, vem kan underhålla mig en sådan dag som denna?  Så många frågor så få svar. Jag lekar med några gamla ölburkar som Victor håller på att bygga en konstinstallation av. Det är jättekul i ungefär fem minuter.

Nu har jag tråkigt igen, hur långa klipp har de egentligen på Youtube och varför klickar Johan hela tiden?  Jag vill inte fråga för då har jag inget att undra över när jag väl ha fått svaren. Sen ska jag i ärlighetens namn erkänna att jag faktiskt inte bryr mig så mycket över huvudtaget. Varför bryr jag mig inte? Det är säkert somaliernas fel eller norrmännens. Har dem grävts sig in i min hjärna och fördunklat min nyfikenhet? Efter en stunds kontemplerande så kommer jag fram till att det verkar hemsk osannolikt att det har hjärntvättat mig. För det första för att det verkar jättesvårt att göra det utan att träffa mig IRL, som kiddsen säger, och för det andra så är jag nog ganska nyfilken ändå.

Jag har svaren! Johan spelar någon typ av datorbaserat ”röra på gubbar”spel, oklart om han vinner eller förlorar och Victor kollar tydligen inte på samma klipp utan många korta efter varandra som låter likadant. Jag hoppas att bilden ändras mellan gångerna. Eller har han lika tråkigt som jag?

Jag vill gratulera er läsare som har tagit er ända hit ner, genom den snårskog som är mina förvirrade tankar och mitt meningslösa svammel, för roligare än så här blir det inte. Jag lägger upp några bilder från min ölburkslek som kompensation/vinst.

Grattis och god natt!

/ sebastian

Stoppa matfusket!

Varje dag så genomför Team mjuktuff en cook-off vid middagstid. Varje medlem av Camp Blogspot måste ha paradrätten tillagad senast 21:00 (såvida man inte råkat sova siesta för länge).


Detta har resulterat i ett kulinariskt gladiatorspel under strikt hederskodex.

Som i alla stora tävlingar uppstår dock skandaler.

Vid cook-offen den 31/8 aug uppdagade en dopingkontroll att Victor haft en stor mängd socker i pastan!
Ett snabbt erkännande vidlades, och det uppdagades att kökets Ben Johnson fuskat på detta vis vid upprepade tillfällen.

                                           "Get out of my fucking kitchen, you sugar loving twat!"

En känslostorm har idag rasat i Camp Blogspot över denna smutskastning av en av de sista ädla sporterna. Kanske måste hårdare stickprov genomföras!

Victor är avstängd till diskbänken i väntan på Michelinguidens straffutmätning.
Så faller en av de sista stora legenderna ur historien på ett dråpligt vis!



Pax Culinarum / Langos