Att säga farväl är att dö en smula inombords.

Avsked är en naturlig del av livet. Av diverse skäl, men man vänjer sig aldrig. Vissa skyddar sig genom att distansiera sig, andra slänger sig i armarna på affektionens centrum en sista gång.

Men det kommer ibland plötsligt. Avskedet. Jag har blivit tagen på sängen av ödet än en gång.

Trots att det har gått mer än tre veckor är varje dag en kamp. Vi pratar inte om det, jag får istället stick av längtan då och då. Jag pratar om... min mössa. Den röda. Som jag bar varje dag, inte på mig, inte med mig, utan den jag uppbars av.

Mössan och jag har varit med om mycket här. Akutbesök, bergsbestigning och absinthävning.
Nu är det bara jag kvar. Men jag hoppas att mössan har hittat ett nytt hem, det gör iallafall sorgen lättare att bära med sig.

Den sågs senast på La Rosa Negra efter 16 mojitos och 3 öl för vårt sällskap. Jag har inte vågat ringa dem än. Skammen, sorgen, rädslan att någon i baren bär den i detta nu.

Om någon ser en likadan på Carlings i Stockholm, köp en först, säg till mig sen. Du får pengar, landägor, ligga. Vad som helst. 

Jag hade en likadan tidigare. Eller, flera. Jag fick en snodd på en trashig fest på Söder och sprang till alla Carlings i stockholm och köpte de tre som var kvar. min vän David fick en. Jag har mist min sista.

Au revoir, monsieur Mössa.

Din vän.
Johan.

En skam för Sverige

Ja här kommer ett inlägg om puckot som sprängde sig själv i centrala Stockholm. Jag vet att ni verkligen har saknat ett. Men jag har inte riktigt blivit så tagen av hela historien förrän i morse när jag läste igenom dagens dn.se och insåg att folk verkar ju verkligen bry sig om det som hände. Jag började öga igenom en artikel och då slog mig tragedin med full kraft. Det  här är ju inte okey. Det är här en nationell tragedi och bör tas med största allvar. Detta är inte bara en attack mot svenska medborgare utan det är även en attack mot den svenska självbilden. Kommer det någonsin bli likadant som det var innan, kommer den svenska staten och folket någonsin hämta sig från denna tragedi? Kommer Sverige image som det oskyldiga landet någon gång återkomma?


Jag ser mig som en upplyst, välutbildad och en god medborgare, en produkt av den svenska välfärdsstaten. Det är nog därför detta gör så ont när jag läser om vad som har hänt. Det som har hänt är inte bara en förolämpning mot oss utan mot hela den svenska staten och framför allt dess utbildningsväsen! Hur ska jag nu kunna titta mina vänner från övriga världen i ögonen? Hur jag kunna säga att jag kommer ifrån Sverige utan att skämmas? Allt de kommer att tänka när jag säger att jag är från Sverige är "Just det, landet som har producerat världens sämsta självmordsbombare." Kom igen! Hur svårt kan det vara att göra en bomb som fungerar? Hur svårt kan det vara ta kål på några människor på en proppfull Drottninggatan? Vad lär ni er egentligen i skolan nu för tiden och vad lär ni er på det där Al Qaida lägren? Jag skäms för dig, mina vänner skäms för mig, Sverige skäms för alla.

Irakie: Tjenare! Jag heter Barham, trevligt att träffas.

Jag: Verkligen, verkligen! Jag heter Sebastian, hur är läget?

I: Jo det är lugna puckar, du Sebastian vart kommer du ifrån?

J: Sverige...

I: Sverige säger du? Verkligen? Hahahaha... jag hörde om kille som sprängde sig själv. Kom igen. Jag menar, min bror, salig vare hans själ, tog iaf med sig 58 pers in i himlen. Så jobbar en riktigt självmordsbombare!

J: mm ehhh ja... jo... jag..

I: Jag menar vad gör ni i skolan egentligen? Hahaha inte en enda jävel. Stackars sate!

J: Jo han kanske det kanske fattades några hästar i stallet där, soppkorgen var bara halvfull, så att säga...

I: Va?

J: Ehh han var väl inte helt klar i huvudet!

I: Ge fan att snacka skit om min kusin! 

Det jag vill säga är nedrigt Tamouir Abdulwahabs, du är död för mig. Lycka till att komma in i himlen. Jävla pucko. 


/ sebastian

Vart är jag någonstans?

Det finns få saker som jag avskyr här i världen men en av dem är frågan vart vi är någonstans, vart är vi på väg? Om jag konfronteras med denna fråga så får jag kalla kårar som rasar längs min rygg, jag drabbas av panik, jag vill börja gråta, jag vill börja slå okontrollerat runt mig men främst så känns det som om jag blir förödmjukad både fysiskt och psykiskt. Jag har under min tid som en medveten människa grundat på varför jag upplever de här känslorna inför en så enkel fråga. Hur kan en sådan upplyst, utbildad och annars välfungerande individ som undertecknad bära på en sådan frukant inför en fråga som hon borde veta svaret på?

Vem är jag, vart är jag och vart är jag på väg?

Jag tror att det primärt beror på att jag aldrig har koll på var jag är eller vart jag är på väg. Jag drar mig i det längsta att göra denna bestämning, för när man väl vet var man är så kan man inte vara var som helst längre. Jag är där jag är och det kommer jag inte bort ifrån. Det tar bort lite av äventyret och det kräver att jag blir tvungen att lämna mina dagdrömmar. Varje gång jag får frågan vart vi är på väg så blir jag påmind om ovilja att bestämma min exakta position och mål.

Jag ser mig själv stående i en korsning vilsen och försöka välja rätt väg, ibland har jag tur och väljer rätt väg, ibland sladdar jag in på fel. Då slutar det oftast med att jag får ångra det. För om man inte vet var man är och inte har en aning vart man är på väg så brukar det resultera ett tillbakadragande till den närmaste fasta punkt, om man konfronteras med att man är vilse och det blir man förr eller senare. Hur dessa tillbakadragningar ter sig skiftar varje gång, beroende på miljö och hur långt man egentligen är ute och cyklar. Det värsta är att ju längre man är ute och cyklar desto fler vägval måste jag göra och varje steg jag tar så ökar risken att frågan kommer. Detta är en del av skräcken men detta är även en del av charmen med att cykla det är det som är äventyret.

Så vart säger ni, var befinner vi oss egentligen och vart är vi på väg?

/ sebastian

Satir

Jag har ett problem, jag vill skriva satir. Inte sådant halv framtvingat skräp som jag har publicerat här. till exempel; 1, 2, 3, 4, 5 och 6. Utan riktigt bra satir. Satir som får folk att skratta samtidigt som de får sig en tankeställare. Det är här någonstans som jag tror att problemet ligger. Jag bryr mig för lite om saker i allmänhet för att ge folk en tankeställare. Min värld skakas sällan om tillräckligt hårt för att jag ska ge mig ut på ett korståg mot det onda. Jag rycker hellre på axlarna, fäller någon dräpande politiskt inkorrekt kommentar och lämnar saken därhän.

Jag behöver något som engagerar mig, jag behöver en orättvisa som jag ska rätta till, jag behöver bli en stor saks förkämpe! Men jag har ingen vad som är fel med världen och vad som är värt att kämpa för. Vad engagerar er, vad får er att gräva upp stridsyxan och bygga barrikader på gatorna?

Ge mig ett ämne som jag brinner för så ger jag er en plats bredvid mig på barrikaderna när väl revolutionen kommer!

Nu blir vi odödliga.

/ sebastian

Nedrigt DN

Lite väl magstarkt av DN att driva med Dawit på det där sättet, tycker ni inte? Jag säger håll ut Dawit det finns fortfarande andra utvägar!

/ sebastian

Mjuktuff and Faxfilms in a hurry. Men ganska långsamt.

FaxFilms Produktion gästbloggar och vill meddela att:

* 05:30-shoten är avgörande för din flygresa.

* En produktionsmedlem pumpade bra i två nätter

* Furius Baco är så snabb som den ser ut. Fast lite snabbare.

* Förfesta gärna med Absinth. Fem gröna djävular av fyra möjliga. Och två till. Och sen en.

* Dani Alves kör Bentley. Messi kan inte köra bil alls.

* Vi faxar hellre ute. Fast gärna inne.

* Om du raggar på svartklubb med avsikt, ge rätt telefonnummer (note to self).

* Man inte ska äta blommor. Särskilt om du inte har betalat för dem.

* Om du får kork i vinet, skit i det. Be om bröd istället. Som du inte äter. Fast får betala för. 

* 16 mojitos till maten är en bra grundning. Eller ja. 

* Monica Lewinsky är en real trooper.

* Det är svårt att faxa utan papper. Men det går bra. 

* Det är klart bättre att skicka ett sms än att få ett sms skickat till sig. Beroende på. 

* Dra inte ett skämt till någon utan blåskontroll. Man köper inte underkläder på kinesbasaren. Där köper man bubbelplast. 

* Dulee är bara missförstådd. Eller inte alls. 

* Dragon Khan är bättre än Barbara Streisand. Fast de är bäst tillsammans. 

* Sover man med skorna på kommer man upp tidigare. Om man inte behöver duscha. 

* Om Stampida säger sväng. Gör det. Fast det är fel.

* Vi hittade Furius Baco. Fast sen hittade vi honom inte.

Produktionen sammanfattar:
Viva España!

/Kollektivet framför allt.

Tungtvistare och kväljningar

Vi hamnade på en gata som är svår att uttala. Sedan hamnade vi på en annan gata som var svår att uttala för Liivi. Vi blev tvingade att titta på 2grils1cup till första middagen, världsklass! Sedan trodde Liivi att hon skulle äta något smörgåsliknande men fick bläckfisk istället. Sedan fick Liivi uppleva att Hola fungerar i många lägen! !Hola! Selvi gillade att prata kursivt, huvudet på sned. En kväll lagade vi entrecote till alla, mycket gott. Sedan drack vi sangria, massa sangria. Glömde väga grönsakerna i affären och köpte tre kilo potatis.


Casa de sueco var två tummar upp. Hola!


/Selvi & Liivi

En djupdykning i det mänskliga psyket

När jag tittar tillbaka på tiden som har förflutit sedan jag stolt gick av det nyss ankomna planet och möttes av den spanska sommarens hettan, så inser hur mycket tid jag har spenderat utomhus, speciellt på ett torg. Vi har druckit kaffe, druckit öl, ätit middag och lunch och fram för allt väntat på människor. Vi har nämligen anpassat oss onaturligt snabbt till den spanska tidssynen. Detta är inte så konstigt med tanke på att vi alla tre har blivit akademiskt uppfostrade på den kungliga tekniska högskolan där den akademiska kvarten är inte bara lag utan den är den gudomliga ordningen. 


Hur sysselsätter jag då mitt rastlösa sinne när jag väl står och väntar på någon? Jo, jag inspekterar mina medmänniskor. Jag synar dem i sömmarna, jag dömer dem utifrån det jag ser och placerar bekvämt dem i ett fack utan att på något sätt känna någon antydan till det moraliska dilemmat. Men framför allt så fantiserar jag om vilka de är och vart de är på väg. Detta har resulterat i ett väldigt konstiga och inte särskilt troliga teorier som aldrig bör publiceras, särskilt inte i ett forum som detta som baseras på vetenskap och håller sanningen framför allt!


Men helt plötslig så händer det, jag står på Plaza Espanya och dagdrömmer.  Förbi mig går en grupp av damer, då faller myntet ner och sanningen skiner mig i ansiktet lika starkt som om en stjärna av icke förnimbar storlek skulle ha störtat och kraschat ner mitt framför mig. Denna sanning som är så stor så att kalla den världsomvälvande känns lite i underkant. Jag har valt att kalla den för damifiersingsteorin och jag ska ägna de resterande raderna av detta inlägg till att försöka förklara dess storhet för er.


Tänk en godtycklig dam, låt oss säga Mona Sahlin, hon är ju ändå i ropet just nu, ser ni henne framför er? Gott. Tänk nu på Maud Olofsson, Gudrun Schyman, tänk på alla i Pantertanter och tänk på den gamla bondbruden Judi Dench. Vad har de gemensamt? För att göra det ännu mer tydligt så pröva att tänka på Helena af Sandeberg, Angelina Jolie, Prinsessan Madeleine. Ser ni vad dessa kvinnor har gemensamt med varandra och hur de skiljer sig från damerna ovan?


Kan det vara så att när en kvinna har uppnått den aktningsvärda mentala insikten att hon inte längre är en ung kvinna längre, utan att hon börjar sakta som säker förvandlas till en dam, så kommer hon börja klippa sitt hår kortare och kortare. Finns det en omedveten vilja hos det kvinnliga könet att signalera till omvärlden att hon har nått ett nytt stadium i sitt vuxna liv. Kan det vara ett tecken som har hängt kvar sen urminnes tider, kan den omedvetna viljan att frisera sig att hon inte är lika fruktsam länge och därför inte bör bli uppvaktad på samma sätt som hennes yngre systrar. Jag har ingen aning varför men det är intressant att spekulera. Jag vill även påpeka att jag inte lägger någon som helst värdering i detta men jag anser att det är ett anmärkningsvärt samband. 


Jag vet att ni är skeptiska, jag vet att det låter konstigt men tänk på det. Titta er runt, hälsa på er mormödrar och se för er själva. Sanningen ska göra er fria!




Som ett sista bevis:

Pippi ung

Pippi gammal

I rest my case.


/ sebastian

Mjuktuff av naturen.

Att leva i en annan del av världen innebär en stadig ström av nya intryck och sevärdheter. Ibland måste man stanna upp och se det lilla i vardagen. Ibland måste man fånga grannens husdjur och låsa in det tills grannen slutar anmäla en till grannskapsnämnden. Ibland beger man sig ut och spanar in vad naturen har att erbjuda.




Pax Gaia / Johan.

Finding roommate Brohan

När flyttade in i vår lägenhet här i Barcelona så var vi rörande överens om att vi var tre som skulle dela på den. Men ju längre tiden har gått så har det börjat utkristaliserat sig ett mönster, eller utkristaliserat är fel ord. Ett bättre ord skulle var utdimmat sig ett mönster. Vår starka trio har gått från att vara de tre musketörerna till att bli jultomten, Rudolf och killen som klipper jultomtens skägg. Treenigheten är bruten och kvar står ett förvirrat par som knappt har hunnit förstå vad som har hänt medan han är borta, långt borta från våra värmande blickar och hjärtliga skämt, borta för alltid verkar det som. Borta, allt han har lämnat oss är en tomhet som bara växer och växer.

Kom hem Johan! Vi saknar dig, kan inte allt bara bli som förut igen? Snälla kom hem...



--------UPDATE---------
Johan är hemma nu och allt är bra igen. Han spenderade helgen med hans familj som var på besök. Han hade inte blivit en slav under heroinet som vi fruktade. Jag upprepar, Johan har INTE blivit en heroinist. Trots vad jag kan ha påstått, flertalet gånger.

/ sebastian