 |
| Vem är jag, vart är jag och vart är jag på väg? |
Jag tror att det primärt beror på att jag aldrig har koll på var jag är eller vart jag är på väg. Jag drar mig i det längsta att göra denna bestämning, för när man väl vet var man är så kan man inte vara var som helst längre. Jag är där jag är och det kommer jag inte bort ifrån. Det tar bort lite av äventyret och det kräver att jag blir tvungen att lämna mina dagdrömmar. Varje gång jag får frågan vart vi är på väg så blir jag påmind om ovilja att bestämma min exakta position och mål.
Jag ser mig själv stående i en korsning vilsen och försöka välja rätt väg, ibland har jag tur och väljer rätt väg, ibland sladdar jag in på fel. Då slutar det oftast med att jag får ångra det. För om man inte vet var man är och inte har en aning vart man är på väg så brukar det resultera ett tillbakadragande till den närmaste fasta punkt, om man konfronteras med att man är vilse och det blir man förr eller senare. Hur dessa tillbakadragningar ter sig skiftar varje gång, beroende på miljö och hur långt man egentligen är ute och cyklar. Det värsta är att ju längre man är ute och cyklar desto fler vägval måste jag göra och varje steg jag tar så ökar risken att frågan kommer. Detta är en del av skräcken men detta är även en del av charmen med att cykla det är det som är äventyret.
Så vart säger ni, var befinner vi oss egentligen och vart är vi på väg?
/ sebastian
Jag vet i alla fall att jag befinner mig på en plats där ordet vart misshandlats på ett sällan skådat vis. Undertecknad hoppas (måhända fåfängt) att detta missbruk är en medveten komisk poäng, men fruktar att så icke är fallet.
SvaraRaderaDet smärtar mig som trogen bloggföljare att se hur herr Falks språk bit för bit vittrar sönder som en uppenbar följd av alltför tätt umgänge med språkligt handikappade individer och allsköns Erasmusslödder.
Vänliga hälsningar (med förhoppningar om ett snart tillfrisknande från den akuta verbala diarrén)
"Det finns få saker som jag avskyr här i världen men en av dem är frågan vart vi är någonstans, vart är vi på väg? Om jag konfronteras med denna fråga så får jag kalla kårar som rasar längs min rygg, jag drabbas av panik, jag vill börja gråta, jag vill börja slå okontrollerat runt mig men främst så känns det som om jag blir förödmjukad både fysiskt och psykiskt. Jag har under min tid som en medveten människa grundat på varför jag upplever de här känslorna inför en så enkel fråga. Hur kan en sådan upplyst, utbildad och annars välfungerande individ som undertecknad bära på en sådan frukant inför en fråga som hon borde veta svaret på?"
SvaraRaderaNu vet jag svaret! tack så mycket för att du redde ut det åt mig