Att säga farväl är att dö en smula inombords.

Avsked är en naturlig del av livet. Av diverse skäl, men man vänjer sig aldrig. Vissa skyddar sig genom att distansiera sig, andra slänger sig i armarna på affektionens centrum en sista gång.

Men det kommer ibland plötsligt. Avskedet. Jag har blivit tagen på sängen av ödet än en gång.

Trots att det har gått mer än tre veckor är varje dag en kamp. Vi pratar inte om det, jag får istället stick av längtan då och då. Jag pratar om... min mössa. Den röda. Som jag bar varje dag, inte på mig, inte med mig, utan den jag uppbars av.

Mössan och jag har varit med om mycket här. Akutbesök, bergsbestigning och absinthävning.
Nu är det bara jag kvar. Men jag hoppas att mössan har hittat ett nytt hem, det gör iallafall sorgen lättare att bära med sig.

Den sågs senast på La Rosa Negra efter 16 mojitos och 3 öl för vårt sällskap. Jag har inte vågat ringa dem än. Skammen, sorgen, rädslan att någon i baren bär den i detta nu.

Om någon ser en likadan på Carlings i Stockholm, köp en först, säg till mig sen. Du får pengar, landägor, ligga. Vad som helst. 

Jag hade en likadan tidigare. Eller, flera. Jag fick en snodd på en trashig fest på Söder och sprang till alla Carlings i stockholm och köpte de tre som var kvar. min vän David fick en. Jag har mist min sista.

Au revoir, monsieur Mössa.

Din vän.
Johan.

En skam för Sverige

Ja här kommer ett inlägg om puckot som sprängde sig själv i centrala Stockholm. Jag vet att ni verkligen har saknat ett. Men jag har inte riktigt blivit så tagen av hela historien förrän i morse när jag läste igenom dagens dn.se och insåg att folk verkar ju verkligen bry sig om det som hände. Jag började öga igenom en artikel och då slog mig tragedin med full kraft. Det  här är ju inte okey. Det är här en nationell tragedi och bör tas med största allvar. Detta är inte bara en attack mot svenska medborgare utan det är även en attack mot den svenska självbilden. Kommer det någonsin bli likadant som det var innan, kommer den svenska staten och folket någonsin hämta sig från denna tragedi? Kommer Sverige image som det oskyldiga landet någon gång återkomma?


Jag ser mig som en upplyst, välutbildad och en god medborgare, en produkt av den svenska välfärdsstaten. Det är nog därför detta gör så ont när jag läser om vad som har hänt. Det som har hänt är inte bara en förolämpning mot oss utan mot hela den svenska staten och framför allt dess utbildningsväsen! Hur ska jag nu kunna titta mina vänner från övriga världen i ögonen? Hur jag kunna säga att jag kommer ifrån Sverige utan att skämmas? Allt de kommer att tänka när jag säger att jag är från Sverige är "Just det, landet som har producerat världens sämsta självmordsbombare." Kom igen! Hur svårt kan det vara att göra en bomb som fungerar? Hur svårt kan det vara ta kål på några människor på en proppfull Drottninggatan? Vad lär ni er egentligen i skolan nu för tiden och vad lär ni er på det där Al Qaida lägren? Jag skäms för dig, mina vänner skäms för mig, Sverige skäms för alla.

Irakie: Tjenare! Jag heter Barham, trevligt att träffas.

Jag: Verkligen, verkligen! Jag heter Sebastian, hur är läget?

I: Jo det är lugna puckar, du Sebastian vart kommer du ifrån?

J: Sverige...

I: Sverige säger du? Verkligen? Hahahaha... jag hörde om kille som sprängde sig själv. Kom igen. Jag menar, min bror, salig vare hans själ, tog iaf med sig 58 pers in i himlen. Så jobbar en riktigt självmordsbombare!

J: mm ehhh ja... jo... jag..

I: Jag menar vad gör ni i skolan egentligen? Hahaha inte en enda jävel. Stackars sate!

J: Jo han kanske det kanske fattades några hästar i stallet där, soppkorgen var bara halvfull, så att säga...

I: Va?

J: Ehh han var väl inte helt klar i huvudet!

I: Ge fan att snacka skit om min kusin! 

Det jag vill säga är nedrigt Tamouir Abdulwahabs, du är död för mig. Lycka till att komma in i himlen. Jävla pucko. 


/ sebastian

Vart är jag någonstans?

Det finns få saker som jag avskyr här i världen men en av dem är frågan vart vi är någonstans, vart är vi på väg? Om jag konfronteras med denna fråga så får jag kalla kårar som rasar längs min rygg, jag drabbas av panik, jag vill börja gråta, jag vill börja slå okontrollerat runt mig men främst så känns det som om jag blir förödmjukad både fysiskt och psykiskt. Jag har under min tid som en medveten människa grundat på varför jag upplever de här känslorna inför en så enkel fråga. Hur kan en sådan upplyst, utbildad och annars välfungerande individ som undertecknad bära på en sådan frukant inför en fråga som hon borde veta svaret på?

Vem är jag, vart är jag och vart är jag på väg?

Jag tror att det primärt beror på att jag aldrig har koll på var jag är eller vart jag är på väg. Jag drar mig i det längsta att göra denna bestämning, för när man väl vet var man är så kan man inte vara var som helst längre. Jag är där jag är och det kommer jag inte bort ifrån. Det tar bort lite av äventyret och det kräver att jag blir tvungen att lämna mina dagdrömmar. Varje gång jag får frågan vart vi är på väg så blir jag påmind om ovilja att bestämma min exakta position och mål.

Jag ser mig själv stående i en korsning vilsen och försöka välja rätt väg, ibland har jag tur och väljer rätt väg, ibland sladdar jag in på fel. Då slutar det oftast med att jag får ångra det. För om man inte vet var man är och inte har en aning vart man är på väg så brukar det resultera ett tillbakadragande till den närmaste fasta punkt, om man konfronteras med att man är vilse och det blir man förr eller senare. Hur dessa tillbakadragningar ter sig skiftar varje gång, beroende på miljö och hur långt man egentligen är ute och cyklar. Det värsta är att ju längre man är ute och cyklar desto fler vägval måste jag göra och varje steg jag tar så ökar risken att frågan kommer. Detta är en del av skräcken men detta är även en del av charmen med att cykla det är det som är äventyret.

Så vart säger ni, var befinner vi oss egentligen och vart är vi på väg?

/ sebastian

Satir

Jag har ett problem, jag vill skriva satir. Inte sådant halv framtvingat skräp som jag har publicerat här. till exempel; 1, 2, 3, 4, 5 och 6. Utan riktigt bra satir. Satir som får folk att skratta samtidigt som de får sig en tankeställare. Det är här någonstans som jag tror att problemet ligger. Jag bryr mig för lite om saker i allmänhet för att ge folk en tankeställare. Min värld skakas sällan om tillräckligt hårt för att jag ska ge mig ut på ett korståg mot det onda. Jag rycker hellre på axlarna, fäller någon dräpande politiskt inkorrekt kommentar och lämnar saken därhän.

Jag behöver något som engagerar mig, jag behöver en orättvisa som jag ska rätta till, jag behöver bli en stor saks förkämpe! Men jag har ingen vad som är fel med världen och vad som är värt att kämpa för. Vad engagerar er, vad får er att gräva upp stridsyxan och bygga barrikader på gatorna?

Ge mig ett ämne som jag brinner för så ger jag er en plats bredvid mig på barrikaderna när väl revolutionen kommer!

Nu blir vi odödliga.

/ sebastian