En djupdykning i det mänskliga psyket

När jag tittar tillbaka på tiden som har förflutit sedan jag stolt gick av det nyss ankomna planet och möttes av den spanska sommarens hettan, så inser hur mycket tid jag har spenderat utomhus, speciellt på ett torg. Vi har druckit kaffe, druckit öl, ätit middag och lunch och fram för allt väntat på människor. Vi har nämligen anpassat oss onaturligt snabbt till den spanska tidssynen. Detta är inte så konstigt med tanke på att vi alla tre har blivit akademiskt uppfostrade på den kungliga tekniska högskolan där den akademiska kvarten är inte bara lag utan den är den gudomliga ordningen. 


Hur sysselsätter jag då mitt rastlösa sinne när jag väl står och väntar på någon? Jo, jag inspekterar mina medmänniskor. Jag synar dem i sömmarna, jag dömer dem utifrån det jag ser och placerar bekvämt dem i ett fack utan att på något sätt känna någon antydan till det moraliska dilemmat. Men framför allt så fantiserar jag om vilka de är och vart de är på väg. Detta har resulterat i ett väldigt konstiga och inte särskilt troliga teorier som aldrig bör publiceras, särskilt inte i ett forum som detta som baseras på vetenskap och håller sanningen framför allt!


Men helt plötslig så händer det, jag står på Plaza Espanya och dagdrömmer.  Förbi mig går en grupp av damer, då faller myntet ner och sanningen skiner mig i ansiktet lika starkt som om en stjärna av icke förnimbar storlek skulle ha störtat och kraschat ner mitt framför mig. Denna sanning som är så stor så att kalla den världsomvälvande känns lite i underkant. Jag har valt att kalla den för damifiersingsteorin och jag ska ägna de resterande raderna av detta inlägg till att försöka förklara dess storhet för er.


Tänk en godtycklig dam, låt oss säga Mona Sahlin, hon är ju ändå i ropet just nu, ser ni henne framför er? Gott. Tänk nu på Maud Olofsson, Gudrun Schyman, tänk på alla i Pantertanter och tänk på den gamla bondbruden Judi Dench. Vad har de gemensamt? För att göra det ännu mer tydligt så pröva att tänka på Helena af Sandeberg, Angelina Jolie, Prinsessan Madeleine. Ser ni vad dessa kvinnor har gemensamt med varandra och hur de skiljer sig från damerna ovan?


Kan det vara så att när en kvinna har uppnått den aktningsvärda mentala insikten att hon inte längre är en ung kvinna längre, utan att hon börjar sakta som säker förvandlas till en dam, så kommer hon börja klippa sitt hår kortare och kortare. Finns det en omedveten vilja hos det kvinnliga könet att signalera till omvärlden att hon har nått ett nytt stadium i sitt vuxna liv. Kan det vara ett tecken som har hängt kvar sen urminnes tider, kan den omedvetna viljan att frisera sig att hon inte är lika fruktsam länge och därför inte bör bli uppvaktad på samma sätt som hennes yngre systrar. Jag har ingen aning varför men det är intressant att spekulera. Jag vill även påpeka att jag inte lägger någon som helst värdering i detta men jag anser att det är ett anmärkningsvärt samband. 


Jag vet att ni är skeptiska, jag vet att det låter konstigt men tänk på det. Titta er runt, hälsa på er mormödrar och se för er själva. Sanningen ska göra er fria!




Som ett sista bevis:

Pippi ung

Pippi gammal

I rest my case.


/ sebastian