Ångest, apati och kärlek allt i ett!

Ett grådaskigt ljus möter mig när jag slår upp ögonen, jag stirrar upp i taket och känner efter. Lever jag? Jag tänker alltså lever jag. Jag ler åt min tanke och kanske skrattar jag lite lojt också. Värmen är kvävande, hur varmt kan det vara, det känns som trettio men det kan vara mer och vad är klockan? Jag reser mig upp på axeln för att sträcka mig efter min klocka. Då kommer den, huvudvärken, munhäftan och svettningarna. Jag faller handlöst tillbaka ner på sängen. Apatin och ångesten rullar över mig lika häftigt och envist som de allierade styrkorna gjorde på Omaha för längesen. Vad hände igår egentligen? Jag försöker gå igenom kvällen i mitt huvud. Förfest, barhäng, mellanfest, barhäng och sen? Gick vi hem kanske. Jag är ju hemma så vid någon punkt så borde jag ha gått hem.

Jag hör Johan röra sig i korridoren. Kanske dags att gå upp det är ju ändå kvävande varmt i min säng, jag samlar kraft till att resa mig upp igen. Ett, två och tre, jag gör ett ärlig försök att resa mig upp men dåsar snart tillbaka ner i sängen med ett stön. Rummet luktar rök, lukten är kvävande. Varför har inte spanjorerna förbjudit rökning på barer än? Det här ska väl vara ett I-land.

Jag gör ett nytt försök att resa mig upp och lyckas denna gång, jag stapplar ut i vardagsrummet och jag kommer så långt som till soffan, underbara räddning underbara möbel. Jag stör mig inte ens över dammolnet som reser sig likt ett svampmoln från en atombomb när min kropp träffar soffan. Jag lever, Sebastian 1 Bakfyllan 1. Är det etiskt okey att sälja öl för 2 euro på en bar, jag är tveksam och hur kan man servera 8 cl sprit för 2,5 euro innan klockan 23. Idag är jag inte alls lika nöjd som jag var igår. Det lät som en bra idé just då. Huvudvärken börjar sakta som säkert att släppa och livsgnistan börjar komma tillbaka som en stigande sol. Det är då jag ser den, kameran. Sanningen i bildform, kan den hjälpa mig att ta tillbaka mitt försvunna förflutna. Jag ger den en chans och allt kommer tillbaka som en tsunami, upptäcktsfärd i Gracia med målet att hitta vår nya stammisbar.

Det starkaste minnet är Eldorado, som var en blandning mellan Golden hits och en sunkig vägkrog i väsby. Slitna medelålders herrar och damer som dansar på ett stelt spanskt vis till Ricky Martin. Vi var yngst, längst och antagligen fullast. Vi stod mitt på dansgolvet och bara skrattade åt det absurda i situationen. Goda tider. Låt mig aldrig komma hit igen. Aldrig.

Vi hittade inte vårt nya stammishak men jag lider inte för det vi har många fler kvällar och många fler barer att gå igenom. Jag vet att du finns där ute.

Efter ett tag så hittar jag guldklimpen bland bilderna, i klass med fläktfilmen, konst i Gaudiklass. Jag fick med när Johan försökte klättra upp för ett träd. Jag skrattar mig tillbaka till ett mänskligt stadium och går ut och käkar frukost.

 

Totallycka på Eldorado, inte vårt nya stammishak

Kurragömma är inte min starka sida

Det är inte bara Johan som kan klättra

Seger för team Mjuktuff

ja, varför inte...

En sak till! Idag träffade jag min första person från Färöarna, jag blev helt till mig, snudd på kär. Kanske inte i personen med i konceptet Färöarna och att det faktiskt finns folk som bor där! Jag gillar Färöarna, jag gillar folk från Färöarna, gillar jag att Färöarna ligger mitt ute i ingenstans, det är så vackert. Det bästa med Färöarna är namnet, de är verkligen vad de heter.

Tack Färöarna, ni har gjort min dag!

/ sebastian